jens

Har lyssnat på Michael Jacksson litegranna varje dag sen han dog. Känns fortfarande konstigt. Trodde inte att jag skulle beröras så pass mycket av hans död som jag ändå har gjort. Men det kom i "rätt" tillfälle, kommit hem från en rolig resa med vänner och sara är borta och jag känner mig mycket ensam. Men jag började fundera nu varför det kännts så pass mycket och jag inser nu att det är för att dom flesta av hans låtar minner om min barndom i början på 90 talet när jag, samtidigt som jag satte på beatles LP skivor, även slog på Michaels. Det är särskilt dom lite smöriga men ändå så vackra balladerna som sätter en klump i magen på mig. Will you be there, you are not a lone, heal the world är tre stora nostalgiklumpar. Jag hatar nostalgi. Även fast jag älskar det.